Hej på er!
Jag hoppas att midsommar och sommaren var/är trevlig. Det känns
som om jag upprepar mig,
men för tillfället befinner jag mig i Penang, Malaysia och har
sen sist spenderat mesta tiden på Pulau Weh.
En tanke som slog mig ett tag sen var att det var länge sen som
jag resignerat inför någon skum asiatisk ritual
utbrast: "OK, det där kommer jag aldrig begripa. Inte ens lönt
att försöka. Det där måste man vara asiat för att
förstå." Tidigare tog jag mig för pannan var och varannan
dag inför till synes obegripliga akter.
Dock inte längre, vilket får mig att ställa frågan:
Har Asien bestämt sig för att bli mer logisk på sistone?
Eller är det jag som har blivit miljöskadad (hemska tanke)?
Men så inträffar då en av dessa händelser som gör att jag
tar mig för pannan och utbrister ett rumpnisseianskt
"vafför gör dem på dette viset?"
Det hela utspelar sig på Pulau Weh, en ö i Aceh, Norra Sumatra,
där jag har spenderat stora delar av det nya året.
Detta område är ett minst sagt muslimskt hard core-fäste, även
om lokalbefolkningen är väldigt trevlig.
En infödning som jag lärt känna frågade om jag ville gå på
ett bröllop. Tja, det kunde väl vara trevligt med tanke på att
jag endast varit på ett bröllop tidigare i mitt liv, vilket var
min kusin Mikaels som ägde rum i Livets Ords regi.
Bröllop nr 2 jag går på äger rum i Aceh. Om det fortsätter i
samma takt kommer nog bröllop tre i mitt liv ske i
Salt Lake City med mormonkyrkan :)
Min syster som för övrigt kunde ha sett till att jag fick gå på
ett normalt bröllop drar till kommunhuset, gifter sig där
och underrättar mig om saken fyra veckor EFTER (vilket i och för
sig var två veckor tidigare än våra föräldrar fick reda på
det).
I alla fall, tillbaka till Weh. Samma infödning som bjöd in mig
till bröllopet frågade om jag kunde köra motorcykel.
"Yeah right. En gång tidigare på Ko Samui, Thailand. Ett
under att jag överlevde" svarade jag. Nämnda MC-erfarenheter
kan studeras här.
Tillbaks till min bungalow för att byta om. På vägen dit
dimpar en kokosnöt ner en meter från mig. Det är farligare än
det låter.
Tänk er en tvåkilos-tyngd som faller en 15 meter. Tro mig när
jag säger att ni inte vill ha den i huvudet.
Detta omen borde jag ha känt igen och följaktligen låst in mig
i min bungalow för att studera Kissinger's memoarer resten av
dagen.
Detta gjorde jag dock inte, utan träffar min vän med hennes två
systrar, bror och mamma.
Vi skulle ta oss till nämnda bröllop med två motorcyklar, tre
på varje, vilket inte var nån överraskning.
När en typisk svensk familj har en trehjuling, några vanliga
cyklar samt en stor Volvo har den asiatiska familjen en MC.
När den svenska fyra-åringen tar sig fram på en trehjuling använder
sig hans asiatiska motsvarighet en MC.
När den asiatiska familjen ska ut och resa gör de samma sak som
en svensk familj med sin Volvo:
Lastar MC:n med 5 personer plus packning.
Min överraskning kom när det stod klart att jag skulle köra
ena MC:n.
"Men jag kan inte!" utbrast jag.
"Men du sa ju att du kunde köra!" kontrar min vän.
Hur "Ett under att jag överlevde" (se ovan) kunde
tolkas som "Visst jag kan köra. Inga problem"
överlåter jag åt frivillig beteendevetare att reda ut.
Vi var fyra vuxna med två småbarn varför jag frågar varför
just jag måste köra med tanke på att alla andra i sällskapet,
inklusive de två småbarnen tre och fyra år gamla, hade mer
erfarenhet av MC än jag.
Svaret blev: "du är man. En kvinna kan inte köra en man.
Hon får dåligt rykte".
Vid det här laget tar jag mig för pannan och skakar på huvudet.
"Kom igen nu, det är bråttom" säger mamman och
uppmanar mig att sätta mig bakom styret och köra till bröllopet.
Ok, få se nu: Du föredrar att dina två döttrar, den ena tre
år gammal,
skjutsas på en motorcykel av en turist du aldrig har träffat förr.
En turist som själv medger att han inte kan köra och framförallt
inte vill köra pga säkerhetsskäl.
Detta föredrar du framför att din dotter skjutsar en man!
Det är i ett sånt här läge man önskar att ens kunskaper i
indonesiska skulle räcka för att på ett artigt sätt fråga:
Har du fullständigt tappat förståndet, människa!!??!!"
Hur tjejen i fråga skulle kunna få dåligt rykte begriper jag
inte.
Möjligtvis kan mannens rykte få sig en törn om han blir
skjutsad.
Att jag skulle bli betraktad som en mes vad gäller motorfordon
bekommer mig inte eftersom det i stort sett stämmer.
I alla fall befann jag mig i ett läge där jag har min väns treåriga
syster sittandes framför mig,
min vän bakom mig som förklarar hur MC:n fungerar samtidigt som
ett helt cafe med stort intresse följer med.
Jag på en MC är en dum ide. Att utse mig till förare är snudd
på katastrof. Att dessutom placera två oskyldiga personer,
varav en är tre år gammal, borde vara kriminellt. Alla andra förklarar
dock att det inte är svårt,
att allt ordnar sig samt att det är bråttom. Givetvis har ingen
av oss hjälm.
En asiatisk hjälm är ungefär som Nivea solkräm: Skyddar mot
solbränna, men inte så mycket annat.
I alla fall, iväg bär det, skakigt minst sagt. Jag upptäcker
att det inte är några problem
med att växla upp men när jag växlar ner funkar det inte lika
bra.
Om det beror på systern som sitter framför mig och som gör det
svårt att nå pedalen
på ett korrekt sätt eller bara "glappkontakt" låter
jag vara osagt.
Pulau Weh är en kuperad ö med många och branta backar.
Med tre personer i en uppförsbacke fann jag det nödvändigt att
växla ner.
Efter några försök tappade jag räkningen på vilken växel
jag hade i så jag växlar ner några gånger
extra för att vara säker på att jag har MC:n i friläge varpå
jag lite vårdslöst släpper upp kopplingen.
Problemet var att ettans växel låg i, ej friläge.
Effekten undrar ni?
Tja, föreställ er Kalle Anka och hans vänner på julafton, närmare
bestämt tjuren Ferdinand
som hellre slappnar av under korkeken än stångas med de andra
tjurarna.
Kommer ni ihåg när han råkar sätta sig på en geting? Jepp,
en träffande beskrivning över MC:n uppförande.
Den reagerar våldsamt och stegrar sig (vi befann oss i en
kraftig uppförsbacke).
Mina två passagerare slängs av, vet inte riktigt hur, men genom
ett under lyckas jag hålla fast vid styret
så att MC:n ej föll över oss. Jag vänder mig om och ser att
mina medpassagerare verkar vara oskadda.
Den treåriga flickan var helt tyst, förmodligen chockad. Dock förklarar
hon diplomatiskt att hon inte ville
åka med mig mer! "I don't blame her!"
När mamman fick reda på vad som hade hänt, dvs att jag höll på
att ha ihjäl två av hennes döttrar,
ströp hon mig inte vilket jag antog, utan hon skrattade bara!
Den treåriga dottern visade mer förnuft än sin mamma.
MC:n tog lite stryk och det kostade ungefär en veckas leverne
att reparera,
eller ungefär 200 spänn beroende på hur man ser på saken :)
Hur var själva bröllopet då?
Man kan säga att det fanns två delar. Den första äger rum i
en moske där enbart de närmast anhöriga är med (dvs inte jag),
där de mest snackar en massa arabiska. Därefter är det öppet
hus där alla som känner sig välkomna är välkomna.
På ett vanligt bröllop kan över 1000 personer komma, dock
stannar de flesta kanske bara en halvtimme eller mindre.
Lite utanför spelade en man på en billig Yamaha-synt och en
kvinna sjunger i en mikrofon. De spelar typisk asiatisk gladpop,
vilket låter som en blandning mellan Aha och Sven-Ingvars. De
spelar starkt. Mycket starkt.
När man går in i huset möts man av en stor mat-buffe med ris,
grönsaker, kyckling- och nötkött. Fläsk är givetvis bannlyst.
Brudparet sitter på en slags scen bakom personerna på bilden.
Bruden är mycket hårt sminkad.
Under dagen byter paret om. Mellan 3-6 olika uppsättningar
Acehnesiska folkdräkter används,
plus kläderna på bilden som mer liknar en västerländsk
variant.
Utöver att byta om gör inte paret särskilt mycket bortsett från
att emellanåt resa sig upp för att bli fotograferade.
Brudens mamma sitter en bit bort och tar emot pengar från gästerna,
ca 5 kronor per gäst.
En typisk gäst kommer och tar en portion mat och sätter sig vid
sina kompisar för att äta.
Innan han lämnar tillställningen defilerar han förbi brudparet,
tar ett par bilder,
skrattar åt de fåniga kläderna och donerar pengar till mamman.
Ett normalt bröllop kostar ca 15 000 SEK, vilket motsvarar 20-30
normala indonesiska månadslöner
De två tjejerna på var sin sida om brudparet är ett par
systrar jag lärt känna.
-----------
Efter bröllopet stack vi till ett vattenfall vilket låg ca
en timmes trekkande in i djungeln. Väldigt vackert:
Bilden på vattenfallet höll dock på att bli det sista min 10-åriga
trotjänare, min canon eos 1000,
gjorde eftersom den fick för
sig att rulla neråt och stannade precis intill vattenkanten.
-----------
Som jag nämnde i förra mailet skaffade jag en
undervattenskamera för att kunna ta bilder på Pulau Wehs
undervattensliv. En del bilder ligger här
I mitt förra mail skrev jag att jag råkade placera min hand
precis bredvid en lionfish som är en tämligen giftig sak.
Ovanstående firre är en lionfish:
En triggerfish är en annan fisk som man ska se upp med.
Den blir väldigt upprörd om man råkar komma in pa hans revir,
någonting jag upptäckte när jag simmade (utan mask) och märker
någonting
bland mina fötter. När jag vänder mig om ser jag en stor
gulaktig fisk
som attackerar mina fötter sammanlagt tre gånger.
Som kanske bilden antyder har den en stor mun och den kan lätt
orsaka stor skada,
typ ta en ganska stor tugga av en fot.
Tilläggas kan att jag nog satte personligt rekord i att simma
snabbt (därifrån).
 |
 |
Ett par bilder på en Honeycomb murayeel.
Ett vackert djur (fisk?) som dock har fått oförtjänt dåligt
rykte om att den attackerar människor.
På Pulau Weh bor det en svensk kille från Uppsala, Per Jansson.
Ungefär åtta månader om året bor han i en Bungalow han har
byggt själv.
Under sommaren åker han hem till Sverige och jobbar ihopa lite
pengar
innan han åker tillbax till Weh. Här finns en bild på utsikten
från hans bungalow.
(Hans fot syns nere till vänster pa bilden):
De övriga
bilderna från Pulau Weh kräver ingen direkt kommentar.
-----------
Jag fick nyligen in några bilder från ett cafe i Kina där jag
spenderade en ganska lång tid. Titta in följande:
 |
 |
 |
Känner ni igen porträttet i den röda ramen? :)
-----------
För övrigt noteras att fotbolls-EM är i full gång. Märker
man av det härborta?
Tja jo, utan större problem. Folk är som fullständigt galna.
Tidningarnas förstasidor är fyllda med artiklar om EM och folk
sitter uppe på nätterna och kollar.
Matcherna spelas oftast omkring klockan midnatt - 0400 och även
om Andorra hade mött
Vatikanstaten hade folk suttit uppe och tittat! Jag misstänker
att reciprocitet inte gäller,
dvs att Asian Cup i fotboll inte får lika stor uppmärksamhet i
väst.
-----------
I morgon åker jag tillbaka till Indonesien och har förmodligen
svårt att kommunicera ett tag framåt.
I alla fall, ha en trevlig sommar. Vi hörs senare.
Hälsningar Henrik