KUNGÖRELSE:
En Asiatisk lösdrivare har återvänt till landet med det kalla klimatet,
landet med förpliktelser och åtaganden, samt landet där bussar går efter tidtabell,
och inte när de är fulla.
Om ni inte redan kände till det så anlände jag till Sverige för en vecka sen
och har sen dess mest försökt få min nya lägenhet i ordning.
Så vad har jag gjort sen sist? Mitt förra mail kom från Manado, norra Sulawesi, Indonesien,
vilket jag lämnade kort efter att mejlet skickades. Detta var dock inte det enklaste,
pga av vädrets makter. Ni har säkert glömt bort det nu, men sydostasien drabbades
av väldigt mycket regn vid denna tidpunkt vilket ställde till problem för mig.
Jag skulle ta en båt som skulle gå från norra Sulawesi till Java (hipp hipp hurra, 4 nätter på en båt... :) )
och båten gick från hamnen ca 5 mil bort.
Att en bro mer eller mindre hade rasat så alla ordinarie bussar var inställa,
fick jag reda på när jag dök upp på busstationen.
Det fanns ett mindre uppbåd av människor som skulle med samma båt och
busstationen präglades av ett lätt kaos. Lite då och då dök det upp små minibussar,
som ibland snabbt fylldes av väntande passagerare, men oftare bara körde förbi.
Jag började prata med lite folk och jag fick reda på att det enda sättet att komma till hamnen
var att chartra en minibuss till den havererade bron och sen ta en annan buss vidare.
Det började bli lite småbråttom så jag passade på när nästa minibuss kom,
men ingen annan ville ta bussen eftersom föraren ville ha motsvarande 2 kronor mer
per person än standardpriset! Det kom kanske en minibuss i halvtimmen som
gick med på standardpriset, och den bussen fylldes med nolltid av folk.
Själv hade jag ett par handikapp i denna survival-of-the-fittest-tävling.
1) Absurt mycket packning
2) Västerländsk uppfostran som säger att armbågar på sin höjd kan användas till att
vila upp huvudet med när man är bakis.
Att uppnå relativa konkurrensfördelar i en mobb medelst armbågar är mig fortfarande främmande.
Så där stod jag, frustrerad över att människor runt omkring mig hade betalat
motsvarande svenska hundralappar för en båtbiljett, men hellre riskerade missa denna båt och dessa pengar,
än att betala 2 kronor extra för att komma till hamnen!!! Indonesisk mentalitet i ett nötskal, minst sagt.
Till slut kom jag dock iväg, genom att sitta halvvägs ute genom minibussens öppna dörr.
Vi kom fram till den haverade bron där dagens andra kaos utspelade sig.
Bron gick över en kraftigt översvämmad flod, eller en sjö som av någon anledning hade hamnat på en bergssluttning.
Så såg det i alla fall ut. Någon hade placerat bambukäppar, som formade en gång,
nånstans i mitten av bron där man skulle promenera för att ta sig över.
Kanske hade någon civilingenjör i hållfasthetslära (yeah right!) kommit fram till att
bron nog inte skulle rasa om folk gick i mitten. Det var i alla fall min förhoppning när jag
i ösregn tog min packning och sprang över bron. Jag noterade att alla andra höll sig undan,
förmodligen med tanken att om bron kommer att rasa borde det ske när den stora västerlänningen
med sin gigantiska packning tar sig över. Något lättad insåg jag att jag hade överlevt även
denna strapats och ett par bussbyten senare kom jag till båten (fyra bussbyten för att ta sig fem mil....)
Som den enda västerlänning på en båt med 2000 indonesier får man en del uppmärksamhet
och det första som händer är att jag träffar en trevlig kille som presenterar mig för
sina 4 ogifta systrar i förhoppning att jag ska falla för någon av dem :)
Om det finns ett folk som är mästare på floskeln social kompetens är det indonesier,
och man finner sig konstant i samtal med folk överallt. En kul sak är hur de ser på individualitet.
Indonesier gör i stort sett aldrig något ensamma. Ska de ner till affären följer alltid någon med osv.
När man då som västerlänning svarar "ja, jag reser ensam" ser man i deras ögon hur synd de tycker om en.
"Stackars människa, han har inga vänner".
Indonesier läser i princip aldrig böcker, i alla fall inte profana böcker, och om någon ses läsandes en bok
kommer andra att få intrycket "Oj, han läser en bok. Vad tråkigt han har det. Jag måste gå och pigga upp honom".
Nu behöver jag ju då inte poängtera särskilt hårt att jag inte riktigt delar denna uppfattning.
Det var fullständigt hopplöst att försöka läsa på båten.
När man förklarat artigt att "Nä jag har det inte tråkigt. Ja, jag tycker faktiskt om att läsa böcker",
dröjer det inte länge förrän nästa hjälpsamma individ dyker upp för att "pigga upp en".
Deras förmåga att samtala med folk imponerar på mig.
Många gånger har jag varit så trött på att svara på samma j-a frågor för hundrade gången (vartgårduvarkommerdufrånvarheterduärdugiftreserduensamosvadinfinitum)
men efter hand har deras charm vunnit och trots att jag har varit både kall och
frånstötande till en början har jag funnit mig själv i en intressant konversation med en trevlig människa.
Detta kommer vara ett av de starkaste intrycken jag tar med mig från Indonesien.
Första stoppet på resan var Ternate som ligger i norra Maluckerna.
Detta område är egentligen en samling öar som var mycket betydelsefulla för europeerna
under kolonialismen pga de kryddor man kunde hämta hem därifrån.
På senare tid har området hamnat i nyheterna pga den konflikt som har blossat upp i området.
Tusentals människor har dödats, många fler har tvingats lämna sina hem och blivit flyktingar.
Ytligt sett är det en konflikt mellan kristna och muslimer, men i grunden är det ett arv från
Indonesiens förra diktator, Suharto. Under hans tid påbörjades transmigrasi, ett projekt att
flytta folk från det överbefolkade Java till andra delar av Indonesien med mindre befolkningskoncentration.
Eftersom Java till övervägande delen är muslimskt har öar som Kalimantan (Borneo),
Västpapua (Irian Jaya), samt en del öar öster om Bali och då Maluckerna fått påhälsning av muslimska immigranter.
Det började således som en konflikt mellan infödda "malucker" och javaneser,
men att presentera problemet som detta vore indirekt kritik mot regeringens
transmigrasi-policy så massmedier och regering förklarade att konflikten var religiös.
(Disclaimer: detta är den bild jag har fått genom otaliga diskussioner).
I alla fall så kom jag till Ternate och gick i land där.
En grind hindrade människor från att lämna hamnområdet.
Lite då och då öppnades grinden och ett 20-tal personer kunde då gå
genom för att bli visiterade av militär. De letade tydligen efter vapen.
En militär frågade vilken religion jag hade och eftersom jag på förhand visste att
Ternate var muslimskt svarade jag att jag var muslim, varpå soldaten släppte mig igenom.
Förmodligen hade han stoppat mig om jag hade sagt att jag var kristen.
Efter min långa vistelse uppe i Aceh har jag lärt mig tillräckligt mycket arabiska för att kunna
klara ett mindre religionstest (såvida inte någon kroppsbesiktning ingår :) ).
Det var dock inga problem alls där vad jag kunde se. Jag såg varken nedbrända hus,
rädda människor eller överdrivet många soldater/poliser, och bortsett från den första
frågan undrade ingen om min religiösa övertygelse.
Det fanns väldigt mycket folk ute, nästan som en folkfest,
och alla jag mötte var positivt inställda till att jag som turist hade kommit dit.
Jag kunde inte stanna så länge eftersom båten skulle gå vidare och utsikten att fastna i
ett inbördeskrig med eller utan packning (som var kvar på båten) lockade inte allt för mycket,
så efter en timme återvände jag till båten med tanken att Maluckerna verkade vara ett trevligt område.
Dagen efter anlände båten till Maluckernas huvudstad Kota Ambon (Kota betyder stad).
Även här gick jag i land, men denna gång möttes jag av en mur av militär.
Bokstavligt talat en, mur, en riktigt omfattande och lång mur. Alla soldater bar skjutklara automatkarbiner.
Där fanns förmodligen lika många militärer som civilpersoner där.
När jag kom ut ur hamnen får jag en chock. I mitt förra mejl skrev jag om problemen i Poso,
om ni kommer ihåg det. I alla fall, Kota Ambon fick Poso att se ut som ett kuddkrig.
Inte för att jag begriper hur de har lyckats men hela KVARTER var jämnade med marken.
Överallt fanns det nedbrända hus. De få hus som var beboeliga hade övertagits av soldater.
Överallt såg man soldater. Nästan varje gatukorsning hade vägspärrar
där gamla husrester nu användes som skyttevärn. Soldaterna gick omkring med automatkarbiner,
och skyttevärnen var utrustade med maskingevär. Lite utspritt såg man lokalbefolkningen som
försökte leva sina liv så bekymmerslöst som möjligt, hur nu detta går i en krigszon.
Vid ett tillfälle gick jag i riktning mot en gatukorsning när en motorcyklist körde om mig i hög hastighet,
i riktning mot soldaterna. En av dem skriker något, höjer sin automatkarbin
och är i skjutställning mot motorcyklisten, och MIG! Jag befinner mig i skottlinjen kanske 30-40 meter bort.
Hade soldaten skjutit hade kulorna vent omkring mig. U
nder de korta sekunder som scenariot pågick hann jag tänka förvånande mycket.
Ok, dags för Reality Check, tänkte hjärnan.
Jag befinner mig i en krigszon med militärt undantagstillstånd,
och jag har en skarpladdad automatkarbin riktad mot mig.
Samtidigt som jag bevittnade min förväntade återstående livslängd minska i obehagligt snabb takt,
funderade jag på vad det nu är man ska göra; ducka, slänga sig på marken, eller ta skydd bakom nån vägg.
Fötterna var som fastfrusna i marken dock och jag såg bara med fruktan hur motorcyklisten fortsätter
framåt i snabb takt och kör rakt genom vägspärren. Inga skott avlossas, och jag pustar ut när soldaten
fäller sitt vapen. Några "locals" som satt vid dörröppning lite längre bort log mot mig när jag fick ögonkontakt.
Detta var garanterat vardagsmat för dem.
Med min guidebok gick jag omkring och kunde bocka av mindre fungerande institutioner.
Ok, här har vi:
en biograf som ibland visar franska filmer. Inte nu längre
en resturang med Padang-mat. Inte nu längre.
ett hotell som gärna tar emot utlänningar. Inte nu längre.
osv.
