(c) 1999 Henrik Hansson

Tillbax till index-sidan.

Busstationen i Nanjing var kaoset exemplifierat. Ovanför biljettluckorna fanns ett myller av kinesiska tecken. Jag visste att ingen här skulle kunna engelska eftersom personer med denna kompetens får viktiga jobb, såsom hamburgervändare på McDonald's. Jag gick fram till en av biljettluckorna, pekade på de kinesiska tecknena för "Shanghai" och "idag", svarade ja på en fråga jag inte riktigt begrep och blev sekunden efter 85 yuan fattigare, men i min hand fanns en biljett till Shanghai. Ännu en gång hade jag bemästrat konsten att göra mig förstådd i Kina, tänkte jag inte utan en viss stolthet. När jag gick ombord på den moderna Volvo-bussen förstod jag frågan vilken jag hade besvarat jakande. Jag hade valt business class och på bussen fanns, förutom jag, en del av Kinas nya elit.

Att åka business class i Kina, jämfört med economy class, innebär att ständigt ringande mobiltelefoner ersätter ljudet av folk som högljutt spottar på golvet, och atmosfären består inte av tung tobaksrök, utan en dubbad kung fu-film gör sig ständigt påmind genom bussens TV-apparater och högtalare. När filmen är slut startar karaoken och komplett tondöva finansvalpar runt omkring sjunger med till de kinesiskt, sötsliskiga schlager-sångerna.
På långt håll ser man skyskraporna och ju närmare centrum man kommer, desto tydligare blir det som idag kännetecknar Shanghai synligt. Likt en myrstack finner man ett konstant myller av rörelse där alla människor verkar ha ett bestämt mål: att överleva och att nå framgång i det nya Shanghai.

För att förstå vad som sker i Shanghai är det nödvändigt med ett historiskt perspektiv. När portugiserna på 1500-talet började handla med kineserna var man långt före de andra europeiska nationerna. Redan 1557 hade de etablerat ett handelscentrum på Macau. Först 200 år senare kom de övriga europeiska stormakterna: britter, holländare och spanjorer. Handeln blomstrade och européerna köpte te, siden och porslin medan kineserna köpte framförallt ull och kryddor. Problemet för européerna var att de köpte betydligt mer av kineserna än tvärtom vilket orsakade ett handelsunderskott. Detta löstes på ett tämligen innovativt sätt.

Det första Opiumkriget

År 1773 bestämde sig britterna för att få kontroll över handelsbalansen genom att sälja opium till kineserna. Försäljningen gick lysande och missbruket av opium ökade ohämmat. Det dåvarande kinesiska kejsardömet (Qing-dynastin) reagerade kraftigt och krävde ett stopp för handeln, vilket britterna ignorerade. Efter ett par incidenter ansåg sig britterna ha tillräckliga motiv för att ingripa militärt och det första opiumkriget började 1840 vilket slutade med ett fiasko för Qing-regimen. Två år senare kom britterna till Shanghai som då var en liten fiskeby. Shanghai, som för övrigt betyder "Vid Havet" hade ett mycket gynnsamt geografiskt läge och britterna installerade sig där. Fransmännen kom några år senare och Shanghai blev en internationell besittning, immun mot kinesisk lagstiftning och i praktiken Kinas första speciella ekonomiska zon, fortfarande baserad på handel med opium, siden och te. Representerade var också varje finanshus med självaktning. I staden florerade opiumhålor, bordeller och spelhålor, allt under insyn av europeiska styrkor. Shanghai blev dekadensens Mecka. Den ursprungliga betydelsen av "guilou", det kantonesiska* ordet för utlänning, är för övrigt djävul vilket kanske återspeglar kinesernas syn på västerlänningar vid denna tid.
Invånarantalet växte kraftigt, från 50 000 i mitten av 1700-talet till en miljon år 1900. Den absoluta merparten av Shanghais invånare var sysselsatta antingen i hamnarbete eller i Shanghais industri under i stort sett undantagslöst miserabla villkor. Klyftorna i Shanghai mellan rika och fattiga var enorma. Detta, tillsammans med den stora utländska närvaron och utländska åsikterna, var den perfekta grogrunden för radikala tankegångar och här bildades det Kinesiska kommunistpartiet 1921. Shanghai har för övrigt ofta huserat radikala tankegångar och det var här kulturrevolutionen startade genom att Mao fick publicerat ett manifest som då var otänkbart i Beijing. Qing-dynastin varade till 1911 och ersattes i stort sett av ett kaos inkluderande bl.a. en invasion av Japanska styrkor och inbördeskrig mellan Nationalistpartiet (Kuomintang under ledning av Chiang Kaishek) och Kommunistpartiet innan det sistnämnda kunde ta makten 1949.

Kommunistisk paus

Samtidigt som Folkrepubliken Kina utropades 1949 av Mao Zedong tog Shanghai paus och inte mycket inträffade förrän 1990 då staden vaknade på nytt. Den utlösande faktorn var planerna på att utveckla Pudong, ett stort landområde öster om stadens tidigare gräns, floden Huangpu. Centralregeringen satsade mycket kapital och sen dess har staden inte varit sig lik. Över floden ser man en vy som lika gärna skulle kunna höra hemma på Manhattan eller i Hong Kong. Man räknar med att detta område nu har halva Singapores sammanlagda kontorsyta och här återfinns Nextage, Asiens största, och världens andra största, köpcentrum. Vetskapen om att denna nya värld har skapats under en period om endast nio år har svårt att sjunka in i ens medvetande.
Under perioden 1992-1996 hade Shanghai en årlig tillväxt om nästan 14%, vilket var en bra bit över genomsnittet i Kina.
I Shanghai trängs 7.5 miljoner människor på en yta av 220 km² vilket motsvarar lite drygt 34 000 människor per km² och i stort sett överallt ser man människor som konstant befinner sig i rörelse.
De enda som inte verkar röra sig är svartväxlarna som hänger som hökar utanför bankkontoren på jakt efter turister med västvaluta, eller tiggare som sitter vid trottoarerna med en skål där man förväntas dela med sig av sin rikedom.
Shanghais trafik är inte fullt så kaotisk som man kan se på andra håll i Kina. Ett komplicerat system av enkelriktade gator mig tacksam över att jag inte befinner mig i ett fordon utan som fotgängare kan njuta av att jag inte behöver använda mig av 360-graderssynen man måste ha i andra kinesiska städer där bilar, cyklar och andra märkliga fordon bokstavligt talat kommer från alla håll.
På en del platser verkar tiden ha stått stilla. Här ser man fortfarande gamla kvarter med låga två- eller trevåningshus där tvätt torkar utanför fönsterna. Här sitter mormor i en fåtölj och tittar på barnbarnet som spelar fotboll på gatan. Denna syn var tidigare vanlig, men kvarter efter kvarter får lämna plats åt nya köpcentrum eller lyxhotell.
Vissa speciellt värdefulla hus får skydd av myndigheterna mot glupska bulldozrar, men de charmiga gamla kvarteren med enkla bostadshus finner ingen nåd.
På fashionabla Nanjing Road kan nyrika kineser flanera i en miljö som kunde höra hemma i Paris. Blir man sugen på något gott går man med fördel in på Häagen Dazs och beställer en liten glass-cocktail för 80 yuan vilket i köpkraft motsvarar ungefär 240 svenska kronor**. Vill man visa sig viktig diskuterar man börsutvecklingen i en mobiltelefon, nästan oundvikligen i Nokias eller Ericssons nyaste modell.

Kultur satt på undantag

Shanghai har inte tid att bry sig om nostalgi. Shanghai rusar mot framtiden i hastighet som saknar motsvarighet i Kina, kanske i hela världen. Man blir lätt fascinerad över Shanghai. Det är en stad där kultur är satt på undantag till förmån för business. Här finns gott om historia och staden har en viss abstrakt charm, vilket gör staden näst intill unik bland de "speciella ekonomiska zon"-städerna. Jämfört med de vulgära Hong Kong-efterapningarna Shenzhen och Zhuhai är Shanghai som ett nutida Versailles.
Samtidigt är det ofrånkomligt att historien kanske upprepar sig själv här. Klyftorna mellan rika och fattiga är återigen enorma. På 1920-talet kunde man vid parker läsa "Dogs and Chinese not welcome". Idag är det höga entré -avgifter som sorterar ut fattiga kineser.
Kina har förvandlats från en kommunistdiktatur till en kapitalistisk diktatur och om inte kommunistpartiet genomför sociala och/eller demokratiska reformer kommer vi kanske på nytt att få se ett uppror.

Bli inte förvånad om det startar i Shanghai.

*=Kina har ett skriftsspråk men dialekterna i Kina skiljer sig väldigt mycket från varandra. Kantonesiska är den dialekt som är dominerande i provinsen Guangdong i södra Kina och i Hong Kong och skiljer sig från det dominerande mandarin förmodligen lika mycket som italienska och spanska.

**=jämförelsen är gjord med det välkända Big Mac-indexet.