Hej mina vänner
Jag befinner mig för tillfället i Nanjing som ligger en bit
utanför
Shanghai i Kina som ni kan se på kartan ovan.
Återigen har jag lyckats hitta ett vandrarhem i
anslutning till ett internetcafe. Stället jag bor på tillhör
universitetet i
Nanjing och här bor ett gäng internationella studenter.
En mycket intressant upplevelse från Beijing var att vandra
kring den
Kinesiska muren. Jag och min tyska vän (han som tror sig kunna
kinesiska) bestämde oss för att följa ett råd som finns i
reseguiden Lonely
Planet - China (LP). Istället för att följa med nån av de
otaliga
turistbussar som finns, skulle vi åka till ett fullständigt
oexploaterat ställe
som kallas för Huanghoa. Tyvärr beskrev inte LP särskilt utförligt
hur
man skulle komma dit vilket ledde till att vi fastnade i
Changping, vilket
är en stad lite utanför Beijing som uppenbarligen aldrig
tidigare hade
sett en utlänning. Väl framme försökte vi byta till en buss
som skulle ta
oss till det här Huanghua-stället. Givetvis fanns det inte någon
där
som pratade utrikiska och Huanghua hade de aldrig hört talas om,
än
mindre om någon buss som skulle gå åt det hållet. Däremot
fanns det gott om
taxi-förare som gärna ville ta oss dit för ett tresiffrigt
belopp
yuan (ungefär lika mycket i SEK). Till slut hittade vi en taxi-chaufför
som för 15 yuan kunde ta oss till buss-stationen där bussen
till Huanghua
gick från. Vi tog denna taxi för att upptäcka att vi
ytterligare en gång
skördat en framgång i att kommunicera med infödningarna när
vi går
ut från taxin och står framför vad som förmodligen är stans
stolthet... ett vaxmuseum....
Dagen därpå gjordes ett nytt försök, denna gång med en tyska
och
vår infödning. Vi var således 4 personer nu, bortsett från
mig 2 tyskar
och en kinesiska. Tack vare den sistnämndas flytande mandarin
kom vi fram
till slut och vi såg den kinesiska muren mitt ute i vildmarken
vilket var
en upplevelse som inte går att beskriva. I LP fanns det två
alternativa
vägar att gå, antingen en runda på tre eller fyra timmar. Vi
valde den sistnämnda och vi
fick se muren, både i oförstört skick och i ruiner. Under vår
tripp såg vi
en grupp om 6 personer, annars var vi helt ensamma och vi kunde
uppleva
total tystnad, nånting som var ovanligt i Beijing minst sagt. I
alla fall
så var denna dag väldigt varm och vi började leta efter hur
man kunde komma
från muren. Det är trots allt så att syftet med muren var från
början
att hindra den lede fi från att komma förbi. Således kryllar
det inte
direkt med avfarter från den 10 meter höga muren. I LP fanns
det
beskrivet 2 olika sätt att ta sig ner, en enkel och en svårare.
Av nån anledning
missade vi avfarten till den enklare vägen och vi blev så småningom
medvetna om att vi hade valt den svårare vägen vilket är för
att
citera LP:
"If you feel like a longer walk, walk around the Gaping Jaw
and its
steep eastern limb. This option will appeal to those who enjoy a
scramble as
this way is an extremly steep and slippery descent. It is
possible to
continue east to along Huanghua Ridge, but it's a tough steep
hike."
Lonely Planet överdriver inte direkt. Den kinesiska muren återfinns
i
bergen vilket förklarar den i bland väldigt branta lutningen.
Detta
tillsammans med de lösa stenarna gjorde att vandringen blev
jobbigare
och jobbigare. Till slut stod vi inför ett val, att antingen gå
av muren
vid en avfart och fortsätta på marken bland tät och taggig
vegetation eller också
fortsätta på muren och hoppas på en ny avfart lite längre ner.
Mina vänner
gick av muren medan jag fortsatte på den. Efter en 45 minuters
brant vandring
hittar jag en trevlig liten feature... murent tog helt enkelt
slut och
jag hade ett 90 graders stup framför mig, en sisådär 8-10
meter ner. Jag
skulle ganska sannolikt överleva ett fall från höjden, men med
lite
otrevliga bieffekter såsom brutna ben osv. Å andra sidan sett
var
inte alternativet att klättra uppåt igen under nästan en timme
särskilt
intressant så jag vädjade till lite högre makter och påbörjade
min
klättring neråt. Klättringen gick bra och jag kunde stoltsera
med
att jag kom ner först, i och för sig med ett BPM (beats per
minute, i det
här fallet hjärtslag) liknande paus-musiken på ett rave-party,
men jag
var levande och först...
Några dagar senare, den 26/2, åkte vi till föräldrarna till vår
infödning. Stan/byn/hålan hade ca 40 000 invånare och låg
lite
utanför Shuyang, nordväst om Nanjing. Vi tog tågklassen "hardsleeper"
som den kinesiska medelklassen brukat begagna sig av.
Tyvärr har kineserna en liten ovana av att spotta lite överallt
när de får tillfälle.
Även inomhus och på tåg. Inte heller sker detta diskret så
det är onekligen lite
påfrestande men, what the heck...
Vi hoppade av tåget och fick skjuts i en sisådär en timme på
en
minst sagt skumpig väg innan vi kom fram till vårt ställe, föräldrarna
till vår kinesiska vän. Detta visade sig vara ett tegelhus på
landet utan
någon som helst isolering eller värme så återigen fick jag
dra på
mig allt som gick att bära. Rinnande vatten fanns från en källa
på
gården och toaletten bestod av ett hål i marken lite utanför gården...
Det första vi gjorde var att ta en promenad ner till stan vilket
var
ett par kilometers promenad. När vi kom in till stan lyckades vi
åstadkomma lite uppståndelse minst sagt. Alla, precis alla,
stirrade på oss. Jag
råkade få syn på ett stånd med lite fyrverkeri så vi gick
dit och
frågade lite vad olika saker kostade. En minut senare upptäckte
vi
att ca 50-80 personer stod i en stor ring runtomkring oss och
bara stirrade.
Vi gick vidare lite besvärade men vi upptäckte att så fort vi
stannade
samlades en STOR folksamling och bara stirrade. I och för sig
var det
första gången någon utlänning befann sig i stan men detta var
värre än vad jag kunde förställa mig. Som utlänning i Kina förväntas
man
uppföra sig lite konstigt så jag tänkte inte göra åskadarna
besvikna så jag plockade fram mina 4 jongleringsbollar och
jonglerade inför en
mycket förvånad publik. Bildbevis finns eftersom en infödning
med en
gigantisk systemkamera dök upp och började fotografera mig så
jag
räknar kallt med att jag hamnade på förstasidan i den lokala
pressen :) Vid
en vägkorsning fanns det en kille med en videokamera som filmade
oss.
Vi gick vidare tills dess att en person kom fram och ville
prata med
oss.
Det hade gått ungefär 20 minuter sen vi kom till stan. Det
visade
sig att borgmästaren i stan och ledaren för The county med ca 1.7
miljoner
invånare ville träffa oss! Vi blev lite förvånade men varför
inte
så vi gick till ett ställe, förmodligen Kommunistpartiets högkvarter
i
stan, där vi började prata lite. Församlingen bestod av oss
fyra och en
7-9 andra människor däribland borgmästaren som ville veta var
vi kom
ifrån, vad vi pluggade, vad vi gjorde i Kina och i "stan"
osv... Lite senare
var vi på studiebesök på stans stolthet, snickeri-fabriken. Därefter
blev
vi bjudna på lunch på en lokal resturang i närheten där hejdlösa
mängder öl dracks. Eftersom vi var gäster skulle vi skåla med
alla och om
den som började skåla tömde glaset vore det ofint om den den
andra (dvs i 99
fall av 100 vi) inte gjorde detsamma. När middagen var slut och
vi var lite
smålulliga minst sagt, typ klockan 13 på dagen ville
kommunistpamparna dra med oss till nått ställe och sjunga
karoake... Där gick den absoluta
gränsen och vi tackade nej. Hela tiden sprang det runt en kille
som
tog en massa foton på oss.
Vad vi inte visste var den kinesiska traditionen att om man blev
bjuden
på nånting ska man givetvis bjuda tillbax. Således blev vår värdfamilj
mer eller tvungna att ställa till med fest dan efter eftersom
kommunistpamparna skulle ha lunch ute på vischan i deras lilla
hus.
Den stackars frun i familjen stod i köket och lagade till rätt
efter
rätt som bars in i vardagsrummet där pamparna åt och konstant
skålade med
oss enligt samma tradition som hade hänt dan innan. Ett par
komplikationer
tillkom dock som försvårade min omedelbara situation.
1) Vi drack inte öl längre, utan en 55%-ig dryck som smakade nånting
i stil med nagellacksborttagningsmedel
2) Det var min 25-årsdag
3) Familjens lilla systerdotter på ca 3 år hade upptäckt hur
kul det
var att kittla mig.
Vi tar det i tur och ordning
1) Drycken var fullständigt vidrig! Icke desto mindre förväntades
man dricka mycket av det.
2) I och med att jag fyllde år fick jag den största tallriken
och jag
förväntades äta mest också. Detta kunde jag i och för sig
leva
med, särskilt med tanke på att jag mot gängse principer _inte_
fick
tupp-huvudet vilket jag som födelsedagsbarn annars förmodligen
hade
förärats med. Problemet var snarare att alla möjliga gäster
ville
skåla med mig och givetvis kunde man inte lämna glaset tomt...
Däremot var
lite lite kul att höra kommunistparti-pampar sjunga Happy
Birthday på
kinesiska :) för mig.
3) De som känner mig ganska väl vet att jag är enormt känslig
för
kittling. Av någon outrundlig anledning fick den 3-4-åriga
ungen för
sig att det var jättekul att kittla mig. Så att under tiden som
1) och 2)
ovan pågick försokte jag uppträda värdigt utan att skämma
bort
värdfamiljen samtidigt som den här ungen hade jättekul med att
ömsom kittla mig,
ömsom dra mig i mitt 2 veckor gamla skägg :)
Men vi överlevde i alla fall och kommunistpamparna verkade i
alla fall
nöjda.
Senare på dagen åkte vi och besökte skolan som vår kinesiska vän
hade gått på där vi genast blev omsvarmade av förmodligen
samtliga
elever på hela skolan. Vi snackade med lite lärare som gärna
lyssnade på oss.
Därefter spelade vi basket och bordtennis och varenda människa
verkade veta vem JO Waldner var apropå bordtennis. En stund
senare ville
lärarna bjuda oss på middag igen, men vis av erfarenheterna
tackade vi nej.
På vägen därifrån blev vi stoppade av ytterligare nån som
ville bjuda
på middag, men vi tackade nej återigen... På kvällen stack vi
till ett
lokalt disco. Det fanns inte en själ i hela lokalen innan vi kom.
Därefter var lokalen fylld på fem minuter, framförallt bestånde
av ungar i
3-6årsåldern som satt runtomkring oss och bara stirrade... Jag
tror
DJ:n hade typ 2-3 skivor fran väst som han spelade i en slinga.
Jag och
mina vänner tänkte att om vi började dansa skulle alla andra
också
börja.
Denna tes visade sig inte vara helt sann. Istället för att
dansa med
oss stirrade precis alla på oss och nar låten var slut fick vi
applåder...
Vi stannade kanske en timme, och när vi stack så stängde
discot och
alla följde efter oss...
Foton från den här upplevelsen finns här.
Nu är jag i alla fall tillbax i en hyfsad stor stad och slipper
alla
stirrande blickar vilket är rätt så skönt. Här kommer jag
nog
stanna i ett par tre dagar innan jag sticker till Shanghai.
Hej då, vi hörs senare.
Henrik