I ett inbördeskrig med militärt undantagstillstånd riktas en skarpladdad automatkarbin mot mig. I samma ögonblick som jag bevittnar min förväntade återstående livslängd minska i obehagligt snabb takt överväger jag mina alternativ. Mina fötter förblir dock som fastgjutna i marken och jag ser tidningarnas rubriker framför mig:
"Lundtan-reporter skjuten i inbördeskrigets Indonesien".
Sekunderna tickar förbi och jag börjar inse att jag faktiskt fortfarande är i liv, ett positivt tillstånd jag delar med den dödsföraktande motorcyklisten som utan problem körde rakt igenom vägspärren. Soldaterna sänker sina vapen och jag hör någon som skrattar. Jag tittar åt sidan och ser några unga män som sitter på huk vid en husvägg. De ler mot mig och skrattar åt det som precis hände, och jag inser att detta är vardagsmat i Ambon, denna krigshärjade stad.
Tidigare under dagen hade jag anlänt med båt till hamnen i Moluckernas huvudstad Ambon. En mur av soldater kontrollerade samtliga resenärer och deras packning på jakt efter illegala vapen. Utlänningar ges egentligen inte tillträde till Moluckerna och eftersom jag saknade tillstånd var jag beredd på att bli avvisad, men den enda frågan jag fick var vilken religion jag tillhörde.
- Assalamu'alaikum, svarade jag vilket är den muslimska hälsningsfrasen. Lyckligtvis hade jag vid denna tidpunkt redan varit i Indonesien i åtta månader och den arabiska som jag under denna tid lyckats snappa upp var tillräcklig för att förvissa ortsbefolkningen om att jag var muslim. Konfliktens ytliga karaktär är av religiös art, kristna mot muslimer. Hade jag svarat att jag var kristen hade jag förmodligen, av säkerhetsskäl, ej blivit insläppt.
- Wa'alaikum ussalam, svarade soldaten som efter kontroll av min ryggsäck lät mig passera.
Den militära närvaron är total. I de få hus som inte är nedbrända eller jämnade med marken hänger uniformer på klädlinor för att torka. Soldater i klungor spelar kort, medan kollegorna i skyttevärn kontrollerar omgivningen. Några hälsar medan andra tittar misstänksamt mot mig. Jag går vidare och finner hela kvarter bokstavligt talat jämnade med marken. Det ser ut som om staden har använts som övningsmål för några artilleribrigader. De få civila som är ute verkar alla ha ett bestämt mål, vilket gör att gatubilden kontrasterar kraftigt mot övriga städer i Sydostasien där det formligen kryllar av människor överallt oavsett tid på dygnet. Jag köper schampo i engångsförpackningar i en lika provisorisk som funktionell kiosk och jag pratar lite med ägaren på bristfällig indonesiska. Han ställer de gängse frågorna som alltid ställs till västerlänningar i Indonesien: om man är gift, hur gammal man är, var man kommer från och så vidare. Han verkar i stort sett oberörd av infernot som, av omgivningen att döma, måste ha pågått runt omkring honom. Om ej oberörd, så kanske avtrubbad eller så vill han inför mig ge intryck av oberördhet. Vad det än var som kretsade i hans huvud verkade de nedbrända bostadshusen mitt emot hans kiosk vara tämligen frånvarande.
Jag lämnar honom och hans familj åt sitt öde och fortsätter förbi en biograf som enligt min reseguide brukar visa lite udda franska filmer. Meningslöst våld har gjort denna guide brutalt inaktuell, då det enda som skvallrar om biografens existens idag är dess namnskylt, som hänger på ett utbränt husskelett. Jag försöker föreställa mig kaoset när allt detta meningslösa inferno utspelades, med en skrikande pöbel som dödar eller bränner allt de kommer åt, beroende på om du är infödd eller invandrad - kristen eller muslim.
Ambon var en chock för mig. På ett brutalt sätt fick jag insikt om konkret ondska. Alla andra ord är inadekvata. Här är ren och skär ondska det enda som kan förklara varför vanliga människor förvandlas till monster kapabla att binda fast levande människor med tunga stenar för att sen dumpa dem till havs. Som i alla andra krig är sanningen ett av de första offren, och ovanstående krigsförbrytelse kanske bara är ett rykte spritt av kontrahenter för att motivera meningsfränder.
Det är svårt att skilja fakta från skrönor, men det befaras att över 8 000 personer har dött i konflikten sedan den startade i januari 1999, och 230 000 personer har tvingats fly sina hem. Den tändande gnistan kom den 19 januari 1999 då en kristen bussförare råkade i handgemäng med en muslimsk passagerare. Bråket urartade och ledde till att en marknad brändes ner.
För att förstå hur denna incident har kunnat leda till ett inbördeskrig måste ett historiskt perspektiv anläggas. Moluckerna är en vidsträckt arkipelag bestående av ett drygt tusental mindre öar belägna i östra Indonesien mellan Sulawesi och Västpapua.
Området fick namnet Kryddöarna av kolonisatörer från väst. Portugiserna kom år 1511 och som namnet antyder var ögruppen en framträdande exportör av kryddor, främst ingefära och muskot. Moluckerna blev en skådeplats för en maktkamp mellan olika europeiska kolonialmakter innan holländarna tog makten. Än idag återfinns på skilda håll i Indonesien människor som kan en del holländska och i äldre stadskvarter är den holländska arkitekturen framträdande.
Efter kolonisatörerna kom missionärerna och ögruppen omvändes till kristendomen, någonting som sätter en stark prägling på Moluckerna. I Indonesien i övrigt är cirka 90 % av befolkningen muslimer, men kristna områden finns lite utspritt över landet. Konflikten på Moluckerna kan ytligt beskrivas som ett religiöst krig mellan muslimer och kristna, men är betydligt mer komplex än så.
Indonesien utropade sin självständighet när japanerna slogs tillbaka i andra världskrigets slutskede. Den tidigare kolonialmakten Nederländerna behövde dock först fyra år av småskaligt krig och påtryckningar från USA och det nybildade FN innan man kunde acceptera att den Indonesiska flaggan till slut kunde hissas på Frihetspalatset i Jakarta 1949. Detta ledde dock till oro på Moluckerna där den till överhängande delen kristna befolkningen ej ville tillhöra den muslimska nybildade staten Indonesien under javanesisk ledning, och en oberoende republik under förkortningen RMS (Republik Maluku Selatam) utropades.
Republiken fick stöd från ett stort antal personer ur den inhemska befolkningen som tjänstgjorde för Nederländerna, både militärt och i den civila administrationen. Året därpå sände Java trupper som utplånade största delen av motståndet och Moluckerna införlivades som en del i Indonesien. Större delen av efterkrigstiden styrdes Indonesien av först Soekarno och senare Soeharto, två tämligen hårdföra diktatorer som båda baserade sitt maktutövande genom starka band med militären. Indonesien är världens fjärde folkrikaste stat, där över 115 miljoner människor bor på huvudön Java med en yta mindre än Götaland och Svealand. Systematiska försök har gjorts för att flytta människor från Java till mindre tätbefolkade områden i Indonesien, däribland Moluckerna, som därigenom har fått en allt större del muslimsk befolkning.
I dagsläget har de båda religionerna ungefär lika många utövare på Moluckerna och en längre tid innan oroshärden antändes hade det varit spänt mellan de bägge folkslagen innan den slutligen antändes. Incidenterna eskalerade där attacker följdes upp av hämndaktioner som orsakade nya tragedier. De soldater som sattes in för att lugna ner stämningarna tog själva ställning för endera sidan beroende på respektive soldats religion, och det finns till och med uppgifter om att soldater har beskjutit varandra.
Indonesiska massmedier har med sitt problemformuleringsprivilegium funnit det politiskt korrekt att benämna konflikten som religiös och därmed undviker de att kritisera den av regeringen beslutade folkomflyttningen, och därmed undgå kritik mot regeringen i sig. Detta har ökat på oroligheterna i övriga Indonesien, och för ett år sedan anlände ca 2 000 muslimska paramilitärer från Java för att deltaga i ett "heligt" krig mot den kristna befolkningen.
...å andra sidan
En del tror att det finns andra förklaringar än den rent etniska/religiösa. Den muslimska sidan har hävdat att den kristna befolkningen har ett separatistiskt motiv och de påstås ha initierat konflikten för att kunna bryta loss Moluckerna från Indonesien och återskapa den fria republiken RMS. Om någon hade velat röra upp känslorna på Moluckerna vore få saker mer effektiva än att tillgripa RMS-hotet.
En tredje teori är att det finns en konspiration bakom för att underminera det civila styret i Indonesien. Det hävdas att konspiratörer ligger bakom allt från kravaller i Jakarta till julaftonsbomberna förra året då 19 människor miste livet i bombattacker i sju olika provinser över hela Indonesien. Motivet skulle vara att provocera fram så mycket oroligheter att militären skulle tvingas överta makten från den civilt demokratiskt valda presidenten.
Det är tveksamt om Indonesien kan hantera konflikten utan hjälp. De insatser regeringen försökt sig på har snarare förvärrat läget, och så länge konspirationsmisstankarna är outredda saknar myndigheterna den legitimet som krävs. Krav har framförts att FN ska stationera fredsbevarande trupper där för att minska våldet.
Samtidigt finns dock en oro att om FN blir inblandat kommer "Lex Östtimor" att tillämpas på Moluckerna, och likt den förra portugisiska kolonin skulle Moluckerna brytas loss från Indonesien, ett öde som den överväldigande majoriteten av lokalbefolkningen, såväl kristna som muslimer, är starka motståndare till.
Lyckligtvis har våldet minskat på senare tid och den senaste månaden har endast tre dödsoffer krävts i stridigheter. Det är även tal om att undantagstillståndet ska hävas, vilket är ett positivt tecken. För att få till stånd en varaktig fred måste dock en grundlig undersökning genomföras och provokatörerna som uppmuntrar till stridigheter måste gripas.
olustigt, riktigt olustigt
Jag reste omkring i Indonesien i 10 månader och fann ett underbart land. Indonesiernas kombination av genuin vänlighet och nyfikenhet gör landet till ett eldorado för resenärer med en ambitionsnivå över charterturistens. Att då se provokatörer och religiösa fundamentalister göra sitt bästa för att slita sönder landet känns olustigt.
Riktigt, riktigt olustigt.
Många hus är nedbrända eller raserade
i Moluckernas huvudstad Ambon
