Hej,

Här kommer en varm och glad påskhälsning från Penang i Malaysia.
Om ni tycker att namnet känns bekant är det rätt.
Hit återkommer jag ofta och här finns en bild på hotellet jag brukar bo på:



Jag skäms för att säga det men denna reseskildring blir årets första, den första på lite drygt fyra månader

Så vad har jag gjort sen sist då?

Pinsamt lite får jag nog säga. Det stora samtalsämnet bland
backpackers (typ unga (oftast) resenärer med en ryggsäck) under
andra halvåret 1999 var vart man skulle spendera milennium-partyt
någonstans. Av någon outgrundlig anledning valde jag partyön
nummer ett, Ko Pha-Ngan. För att travestera filmen Reservoir
Dogs (De Hänsynslösa): I should have my head examined for this.
Jag spenderade ca 30 timmar på resande fot från Penang för att
komma dit bara för att upptäcka att alla asiens backpackers
hade bestämt sig för samma sak. Att hitta en ledig bungalow var
lika enkelt som att finna en sansad och förnuftig politiker med
känsla för frihet och integritet bland S-kvinnorna. Jag sov i tält!!!

Julafton spenderade jag bland rave-ställena drickandes dyr öl.
Trots juldrinkar och folk som dansade omkring med tomteluvor och
tomteskägg i psykadeliska färger ville inte julkänslan infinna
sig riktigt. Jag tröttnade tämligen snabbt på allt folk och
inflaterade priser plus: vädret...
Det var svinkallt!!!! Ok, jag förväntar mig ingen som helst
sympati från er hemma i Sverige, men om man är van vid +30
grader känns >+15 plus vind kallt. I norra Thailand var det
tydligen minusgrader, det kunde varit värre... I alla fall så
efter två obekväma och kalla nätter befann jag mig återigen på
en 30-timmarsresa till Penang, varifrån jag kom tre dar tidigare...
(Jaja, den som har flest stämplar i passet när han dör vinner
så.... :) )
Nyårsaftonen spenderades här i Penang med lite folk jag kände
sen tidigare. Fyrverkerier är som så mycket annat förbjudna i
Malaysia och om man säljer det kan man hamna bakom galler (än så
länge så hängs man inte för det, alltid något). Om man
stiftar lagar kan man tydligen bryta mot dem för ett ganska
tjusigt officiellt fyrverkeri inledde det nya året. Därefter
vandrade vi omkring bland de livliga indiska kvarteren och
avslutade kvällen på en pub spelandes biljard i klass med en närsynt
schimpans.
På nyårskvällen var det första gången jag drack rödvin på
ett år vilket var en sällsynt trevlig upplevelse. Kroppen,
framförallt huvudet, sa dock ifrån med all önskvärd tydlighet
vad den tyckte om kombinationen rom, rödvin, tequila och öl dan
efter så nyårsdagen kändes som nyårsdagar brukar kännas. (Vissa
saker står tydligen över tid och rum :) )

Lite senare åkte jag över till Indonesien igen till den lilla
ön Pulau Weh i provinsen Aceh, norra Sumatra.
Aceh har på senare tid förekommit i massmedier pga de
oroligheter som finns där. I praktiken råder inbördeskrig där,
med dödsoffer varje dag i strider mellan rebellerna GAM och
regeringstrupper. Bland Aceh-borna råder i princip konsensus.
Alla vill bli självständiga från Indonesien. Lite överallt
hittar man slagord som merdeka (frihet) och referendum klottrat.
Skulle en folkomröstning hållas skulle förmodligen Norge-omröstningen
1905 upprepas, där norrbaggarna till 99.99999% sa vad de tyckte
om storasyster Svea. Kravet på folkomröstning har fått ökad
aktualitet i samband med omrostningen på Öst-timor. Skillnaden
är dock att Östtimor saknar olja, medan Aceh har gott om detta,
vilket gör att Indonesien förmodligen aldrig kommer att släppa
denna provins. Medan flertalet Indonesier förvisso är muslimer
tar de det ganska lätt, och slöjor och huvud-sjok (tror jag det
kallas, dvs sjal som hardcore-mumslimskor bär) är ganska
ovanliga. Så inte i Aceh. Här är man hardcore-muslim. Folk är
dock mycket vänliga här och respekterar andra religioner utan
problem. Dock blir de minst sagt konfunderade om man säger att
man inte tror pa någon gud, fast vad annars är att vänta i ett
land där religionstillhörighet framgår av ID-kortet.
Jag pratade med en västerlänning som tog buss upp till
huvudstaden Banda Aceh. Hans buss hade stannat ca 30 ggr vid
militära checkpoints! Som västerlänning är man dock fullständigt
säker eftersom varken rebeller eller regeringssoldater är efter
turister. Själv tar jag ta en stor färja upp hela vägen och
slipper därigenom alla oroshärdar (bortsett från båtens
toaletter).
Ledaren för GAM (rebellerna) är en gammal prins vid namn Hasan
Tiro och är bosatt i Alby, Stockholm. När man säger att man
kommer från Sverige får man ofta en kommentar om detta och om
man har träffat honom. Belum (not yet) är standardsvaret :)

Hur är Pulau Weh då? Tja, det närmaste paradisö jag har sett.
Jag spenderade cirka sex veckor här, mestadels genom att slappna
av, sola, bada, snorkla, läsa böcker samt plugga indonesiska.
Snorklingen var mycket bra och jag har sett delfiner, sköldpaddor,
hajar, moränålar, stingrockor samt underbara korallrev.
Den här gången höll jag dock på att vinna the Darwin-award.
Detta är en smula morbid "tävling" där vinnaren av
ren dumhet har ihjäl sig själv och därigenom gör mänskligheten
en tjänst genom att utradera sina "dumma" gener från
den samlade gen-poolen.
När jag snorklade första gången på Pulau Weh såg jag en
gullig blåfläckig stingrocka (ungefär som en stor flundra med
svans) som låg gömd under en klippa. Jag simmade ner till den
och tog på dess svans. Den ryckte till och simmade iväg. På kvällen
samma dag bläddrade jag lite förstrött i en PADI-dykinstruktionsbok
och hittade en bild på stingrockan tillsammans med en stenfisk,
drakfisk och en haj, dvs kvalificerat farliga saker. Jag undrade
lite försynt vad den gulliga stingrockan gjorde i detta sällskap
och fick svaret att stingrockor har en tagg på svansen (dvs den
del av firren som jag rörde) som den med stor kraft penetrerar
en fiende med och injicerar ett kraftigt gift på samma gång. En
infödningska råkade bli stucken på Pulau Weh hörde jag och utöver
en enorm smärta svullnade armen upp kraftigt och var oanvändbar
i en månad... Med tanke på att jag vid tillfället befann mig
ca 30 minuters simtur iväg från en bebodd ö hade jag nog tur.
Nån jämförde det jag gjorde med att det var lika smart som att
hoppa jämnfota på en huggorms svans. Vid ett annat tillfälle när
jag snorklade studerade jag en färgglad krabba. Jag var ganska nära
land vid några klippor som jag höll mig fast vid eftersom det
fanns ganska kraftiga vågor vid tillfället. Efter en extra
kraftig våg tappade jag balansen och tog ett nytt grepp utan att
riktigt se mig för. Jag fortsatte studera krabban när jag i min
ögonvrå ser något bekant... Jag vrider huvudet och fokuserar
ögonen på en fisk som ligger på en liten klippavsats intill
min vänstra hand: en lejonfisk. En mycket vacker fisk, fast väldigt
giftig. Inte i klass med stenfisk som man dör av. Jag hade
ganska säkert överlevt men det hade krävt sjukhusvård
garanterat. Dessutom har jag vid andra tillfällen kört handen
in i en sjöborre samt skrapat mig mot giftkoraller, ett par tämligen
smärtsamma upplevelser kan jag garantera.

Nu har jag köpt en vattentät engångskamera så jag kan kanske
vid nästa reseskildring bifoga bilder på fler livsfarliga djur
:)

På denna lilla pytteö i Indonesien sprang jag in i en kille som
gick i en parallellklass till mig på högstadiet, över 10 år
sen! Vi kom fram till att vi inte hade setts på en ca 6-7 år...
It's a small world.

På Pulau Weh innebär konceptet rinnande vatten att man hämtar
vatten ur en källa. Vill man ha det rinnande får man hälla ut
det själv :)
Tvättar gör man... inte, dvs en man tvättar inte upptäckte
jag. I Indonesien är könsrollerna tydligt uppdelade.
Vid ett tillfälle stod jag vid byns centrala källa och tvättade
mina kläder. Det tog inte lång tid förrän jag hade en publik
bestående av indonesiska kvinnor (inga män hade anledning att
befinna sig vid källan). och följande dialog utspelade sig:

Indonesisk kvinnlig folksamling (IKFS):
Varför tvättar du?
jag: öh, för att kläderna är smutsiga.
IKFS: Nä, men alltså varför tvättar du?
jag: för att det är mina kläder? (fortfarande vid denna punkt ovetandes vart de ville komma)
IKFS: varför låter du inte någon annan göra det?
jag: Vem???
IKFS: Jo, en kvinna.
jag: Varför???!!!!
IKFS: Du är ju man, du kan inte tvätta.
jag: WATCH ME!!! Jag tvättar!!!!
IKFS: nä.
jag: Vadå nä!!!!???? Vad tusan pratar ni om??? Jag tvättar!!!!
IKFS: Du kan inte.
jag: Klart jag kan!!! Jag tvättar alltid själv (en kraftig överdrift
eftersom jag oftast med glädje får min skjorta tvättad för 70
öre, men nu stod min och den samlade manskårens heder på spel
så det var inte läge för nyanser och semantik.)
IKFS: Ok, få se då. Tvätta.

Ok, nu hade jag en publik bestående av professionella tvätterskor
som skulle studera mig när jag: tvättar.
Vattnet fick man genom att slänga ner en spann ner i källan och
helst samtidigt hålla fast vid ett rep som spannen var fäst vid.
Knepet var att kasta spannen snett så att vattnet rann över ner
i spannen tills den fylldes. Sen drar man upp den med repet. Kastar
man spannen rakt ner hamnar den på vattenytan och flyter
retfullt. Samtidigt som allas blickar är fästa vid mig ska jag
alltså försöka lyckas med denna process. Ni kan ju gissa hur
det gick. Spannen visade inte det minsta samarbetsvillighet utan
landade varje gång ovanpå vattenytan samtidigt som hela
publiken unisont tänker: Tänkte väl det, vad var det vi sa.
Frustrerande var bara förnamnet. Efter ett antal irriterande försök
gav spannen dock med sig och publiken skingrades så jag antar
att jag fick godkänt till sist.

I mitt förra mail påstod jag att indonesiskan var ett löjligt
enkelt språk. Efter att ha pluggat det ett par månader nu kan
jag säga att: "There is no such thing as an easy language".
Det finns iofs en i det närmast total avsaknad av grammatik.
Makan kan betyda äta, äter, ätit, ska äta, kommer att äta,
var snäll och kom och ät nu, äter du osv. Vill man klargöra något
kan man lägga till sudah makan vilket då kan betyda jag har ätit,
jag åt, har du ätit, åt du osv. Vill man kunna ta sig fram med
enkla fraser är nog indonesiskan bland världens enklaste språk
att lära sig, men om man vill lära sig behärska det på
riktigt är det tämligen svårt. Det är exempelvis enorm
skillnad mellan talad indoneiska och "kansli-indonesiska".
Avsaknad av fasta regler gör det svårt att lära sig hur man
ska säga saker utan allt bygger på känsla och i vilken ordning
man säger orden. Buku ini saya betyder att den här boken är
min, men om jag råker säga saya buku ini betyder det att jag är
den här boken.
I mitt förra mail skrev jag att språket var poetiskt.
Exempelvis är ordet för sol (Matahari) på indonesiska ordagrant dagens öga (hari + mata).

Vad betyder då följande: (Svar kommer längs ner)

1. Kvällsfjäril
2. Stor mus
3. Ögats kärna
4. Gata gata
5. Morgon morgon
6. Koöga
7. Du man/du är en man

Efter Pulau Weh åkte jag upp till Patong beach i Phuket i
Thailand för att träffa mina föräldrar. Gemensamt hade vi
bestämt detta resmål. Våra kunskaper om Thailand var tämligen
begränsade när resan beställdes. Vad vi inte kände till var
att Patong Beach är den mest exploaterade stranden den på mest
exploaterade ön i det mest exploaterade landet i Sydostasien. Särskilt
mycket genuint Thailand gick inte att finna.
I normala fall är default-språket bland turistställen engelska
men här var det inte givet. Man hörde oftare tyska och svenska
än engelska. En annan skillnad var priserna! En maträtt på en
turist-resturang kunde lätt kosta 10-20 ggr så mycket som vad
jag normalt lägger ned på en måltid i vanliga fall.
Lyckligtvis sponsrades min Phuket-vistelse av mina generösa föräldrar.
Ytterligare en skillnad är att på normala backpackerställen
som Kao San Road, Ko Pha-Ngan osv visar alla resturanger
Hollywoods senaste alster. På många av dessa ställen umgås
man inte på kvällarna utan man sätter sig bara ned och tittar
förstrött på filmer, dock inte på Phuket vilket var positivt.

Ibland pratar man om Red Light District, dvs områden med rött
ljus (från fönsterna, så blir det uppenbart vad jag pratar om).
På Phuket var det mest fråga om Red Light Time Zone där
sexkommersen satte igång vid 01-snåret på natten. Mitt uppdrag
var således att få hem föräldrarna i lagom tid så inte
Thailand blev helt missvisande för dem (sen får jag reda på
att deras hotell i Bangkok låg i direkt anslutning till Patpong...
så mycket var det för den ansträngningen :) )
På Phuket fanns också väldigt många s.k. Ladyboys, vad
naturvetare kallar för hermafroditer. Man undrade bokstavligen
var alla kom ifrån...
Så hur var Patong Beach? Stranden i sig var så smutsig så man
inte ville gå ut på den. Vattnet var också skitigt, och om man
trots detta gick ut och badade riskerade man att bli överkörd
av en jetski-åkare eller få en paraglider neddimpandes på
skallen. Precis överallt fanns det resturanger (generellt sett
med väldigt god mat och tillhörande priser) och barer med bar-girls
som medelst våld försökte få in framförallt single men. På
trottoarerna såldes allt tänkbart från kläder, tavlor, "hantverk"
till piratvaror som märkeskläder och CD-skivor.
På kvällarna packar gatuförsäljarna ned och sexkommersen tar
vid. Överallt fanns det lättklädda flickor som försökte tjäna
lite extra baht. Mitt i värsta rusningen ser jag två flickor
som går förbi ett buddist-altare, sammanför sina handflator
och bugar respektfullt. Det kändes som en bisarr akt, i en
bisarr miljö.
Efter ett par tre dagar anländer tre skepp från den amerikanska
flottan med omkring fem tusen besättningsmän. Överallt såg
man dessa ofta stora, alltid kortklippta, jänkare. Tidigare hade
det funnits ett s.k. överskottsutbud av flickor vilket gjorde
det tämligen jobbigt att vara ute på kvällarna/nätterna. För
att undvika bargirls/inkastare (ofta samma sak :) ) och nämnda
hermafroditer gick jag mitt i gatan. Trafiken visade sig vara en
betydligt lugnare miljö :)

Med fem tusen jänkare som varit till sjöss i ett antal månader
borde överskottsutbudet på flickor förvandlas till en överskottsefterfrågan
eller åtminstone kunde en allmän jämvikt uppnås, tänkte jag
så det skulle bli lugnare att gå ut.
DET MÄRKTES EJ!!! 5 000 jänkare måste ha absorberbats upp någonstans
och samma överskottsutbud av flickor fanns fortfarande. Fullständigt
obegripligt. Det kanske kan bli ett kommande uppsatsämne:
Flexibla faktormarknader - En mikroekonomisk studie av Phuket :)

<Parantes>
Jag vill passa på att påpeka att jag inte är fördömande för
s.k. bar-flickors och prostituerades verksamhet.
Det är bara jobbigt att man förväntas bete sig som en
genomsnittslig manlig resenär när man kommer dit.
Jag tror också det är ett stort misstag att plocka med sig värderingar
från väst och jämföra allt i Asien med dessa.
</parantes>


Därefter bar det iväg till Kambodja. Ganska nyligen var det
25-års"jubileum" av de Röda Khmerernas maktövertagande 1975.
Under fyra års tid bedrevs ett terrorvälde, där städerna tömdes på folk.
Intellektuella klassades som fiender och hamnade i tortyrläger för
att senare avrättas. Intellektuell var man om man kunde ett utländskt
språk, hade högre utbildning eller om man bar glasögon. Alla
skulle ut och arbeta på fälten i ett enormt maoistiskt samhällsexperiment.
Hela dagarna skulle man slita nästan utan mat.
Kulturrikedomar skövlades och plundrades. Tankegångarna från
kulturrevolutionen i Kina går igen. När Vietnam invaderade
landet 1979 och drev Röda Khmererna på flykt hade mellan en och
två miljoner människor hunnit dö av terror, utmattning och svält.
Därefter startade inbördeskriget vilket höll på nästan till
dags datum. Numera är det lugnt, om än inte totalt säkert ännu
överallt. Framförallt är stora delar av Kambodja fortfarande
minerat och bilder som följande


är tyvärr inte ovanliga.
Idag har varje vuxen individ gripande historier att berätta.
Jag pratade med någon som tvångsrekryterades till armen för att kämpa
mot Röda Khmererna. Han blev fullständigt paralyserad under första
slaget och han fick se sin bästa vän dö framför sina ögon.
När jag kom till Batambang åkte jag för att se några killing caves.
Jag antar att ni alla har sett bilderna på alla skelettdelar i burar.
I det här fallet besökte jag två grottor där de Röda
Khmererna avrättade folk genom att slänga ner dem från djupa
grottor. Min guides farbror tillhörde de som fick sluta sina liv
där. Om ni kommer ihåg filmen "The Killing Field"
kommer ni kanske ihåg att relativt små barn stod för många av
hemskheterna. Detta är ett tema som folk ofta återkommer till.
"How could they? They were just kids..."
Som lyssnare känns det obegripligt och man vill helst förneka
det oförnekbara.

Allt var dock inte hemskt med Kambodja. Där återfinns Angkor
Wat som är ett tempelkomplex som rättvist brukar betecknas som
ett av jordens underverk. När Khmer-kungariket stod på sin höjdpunkt
800-1200-talet omfattade det stora delar av dagens Sydostasien
och samtidigt byggdes en mängd tempel omkring den nuvarande
staden Siem Reap i nordvästra Kambodja. Tempelområdet har fått
sitt namn efter huvudtemplet Angkor wat:

Sammanlagt finns det cirka 20 tempel i området vilket jag
spenderade tre dagar i. Det går inte i ord beskriva känslan av att gå omkring där.
Templena är stora, massiva och imponerande. Tanken att de uppfördes för
800-1200 år sen är svindlande. Vissa av stenmejslingarna kunde
ha gjorts igår känns det som:

Ta Prohm är ett tempel som inte har restaurerats sen det
hittades. Detta tempel är det mest imponerande. Där hittar man
träd som har växt upp med templet och som slingrar sig utmed
stenblocken. Mer än en gång frågar man sig: hur tusan kan det
trädet växa där???

Bilder finns här.
I Kambodja vädjar man om att man ska donera blod. Jag var inte
direkt svårövertalad utan ställde upp. För er som inte vet
det får man i Sverige fylla i lite uppgifter när man lämnar
blod om man har varit utsatt för HIV-smitta, rest i länder
utanför norden etc.
Jag tänkte lite förstrött om något liknande fanns i Kambodja:

"Hm, jasså du har varit i Sverige. Vi har 6 månaders
karantän på det landet. När var du där?" :)
Det visade sig att man bara skulle svara på lite frågor hur man
kände det och om man hade haft "intima kontakter med en
professionell sex-arbetare på sistone" Tydligen inte bara
vi svenskar som är bra på eufemismer (förskönande
omskrivningar av ord).
De tog också mitt blodtryck som visade sig vara 110/60, vilket
är tämligen lågt! När jag pluggade i Lund hade jag 130/90 så
jag kan bara rekommendera livet i Asien om ni känner er
stressade där hemma :-)

Kambodja är ett ganska dyrt land för en turist. Inte någonstans jag
har varit har uppdelningen mellan infödningar och västerlänningar
varit så stor. Är man västerlänning ska turist-priser i
dollar tillämpas. Kambodjaner må vara trevliga men de har lärt
sig att plocka turisters pengar. Det är ett land där tre olika
valutor fungerar parallellt med varandra, US-dollar, Thai baht
och det inhemska riel. Alla känner till kurserna och vilken
gatuhandlare som helst tar enkelt mot alla tre valutor.
Det är också ett land med enormt dåliga vägar. Ibland känns
det som att åka i en åker. Mellan Thai-gränsen och Seam Reap
åkte jag på flaket på en pickup-truck, dvs ungefär som en
personbil med ett flak längst bak. Inne i bilen satt sex
personer och på flaket ytterligare 12, mig inkluderat. Dessutom
fanns allt baggage, för 18 personer på flaket... En smula trångt
minst sagt. Vägen var otroligt dålig och det var enormt dammigt
så jag bad någon ansvarig institution om lite regn så dammet
skulle lägga sig. Jodå, mycket riktigt. Det började regna. Rejält.
Monsunregn kan man nog kalla det för. Den s.k. vägen förvandlades
till gyttja. Tre gånger fastnade bilen i gyttjan. 30 mil tog
ungefär 9 timmar att köra. Hurra! Jag gör hellre om min 46-timmars
hard seat resa i Kina jag gjorde där än denna resa. Aldrig mer!
(Min hard seat resa är för övrigt kortfattad beskriven här: )
Efter nio timmars bilresa visste jag fortfarande inte om Kambodja
tillämpade höger- eller vänstertrafik !!! (Höger-trafik
visade det sig senare).

När jag kom till Sihanoukville i södra Kambodja inträffade det
buddistiska nyåret vilket firades genom att alla ungar hade
utrustat sig med vattenpistoler i storlek a la bazooka och utkämpar
vattenkrig och smörjer in godtycklig person i närheten eller
ganska långt bort faktiskt med ett skumt vitt pulver (vet inte
vad, vill inte veta). Needless to say, utlänningar var mycket
tacksamma offer, framförallt obeväpnade (undertecknad). När
man åkte MC kom ett helt uppbåd från ingenstans och blockerade
vägen så man tvingas stanna. Därefter hälldes en spann vatten
över en. Det hela blev en blöt upplevelse kan jag lova.

Detta är vad jag hunnit med under senaste tiden.

Snart ska jag tillbaks till min paradis-ö Pulau We. Sen kanske
Sulawesi öster om Borneo väntar.


Detta var allt för denna gång. Hoppas allt är bra där hemma.

Hälsningar Henrik


Svaren:

1. Kvällsfjäril = prostituerad kvinna / gigolo
2. Stor mus = råtta
3. ögats kärna = pupill
4. Gata gata =promenerar
5. Morgon morgon = Tidigt på morgonen
6. Koöga = Stekt ägg
7. Du man/du är en man = bror


Tillbax