Hej mina vänner!

Jag hoppas allt är väl hemma. Jag befinner mig nu i Manado, norra 
Sulawesi, Indonesien. 

Detaljerad karta över Sulawesi finns på:
http://users.powernet.co.uk/mkmarina/indonesia/sulawesi.html

Jag befinner mig således uppe till höger i Sulawesi, öster om Kalimantan.

Så vad har jag gjort sen sist? Mestadels jag jag befunnit mig här i 
Sulawesi samt i Filippinerna.

I centrala Sulawesi finns ett område som kallas för Tanatoraja. Det 
ligger uppe bland bergen och var fullständigt isolerat fram till mitten av
1800-talet. Inte ens kustbefolkningen några 10-tals mil därifrån 
kände till området. I början av 1900-talet kom holländarna och tog med våld 
kontroll över området. Missionärer kom därefter och konverterade befolkningen 
som idag till största delen är kristna. Fortfarande lever dock en del 
gamla ritualer kvar och som kombineras med ett kristet synsätt på ett 
tämligen pragmatiskt sätt. 

Bilder från området har jag lagt upp här.


Först åkte jag till ett område som kallas för Mamasa som ligger i 
västra Tanatoraja. Inte så många turister åker dit och när jag var där var 
jag den enda "bule" (indonesiskt slang för västerlänning. Betyder egentligen 
albino) i byn, och min närvaro var förmodligen det som de flesta samtal i byn
handlade om, i alla fall kändes det så. Människorna var dock väldigt
trevliga och hela området var obeskrivligt vackert. Dagarna spenderade jag
genom att promenera omkring i området. 

 



Bilderna ovan visar hur omgivningarna såg ut. Bilderna ger dock ingen 
som helst rättvisa tyvärr. I flera timmar varje dag gick jag på 
bergskammar (heter det verkligen så?) med otrolig utsikt åt alla håll. Bortsett 
från en enstaka fågel var det knäpptyst. 
Det som gör Tanatoraja verkligen unikt är deras begravningsritualer. 
I Mamasa, västra Toraja, håller dessa ritualer på att dö ut men jag 
fick titta på en del gamla gravar. Andra bilden från vänster ovan  visar en liten grav i ute i 
ingenstans.
I en dylik gravsättning begravs oftast hela släkten. I en s.k. 
tedong-tedong kan hundratals gamla skelett finnas. Detta, som jag tyvärr saknar 
bild på, är en ganska stor byggnad som har drag av en vattenbuffel. Detta 
djur är heligt för toraja-folket och tedong betyder också buffel. Inne i 
byggnaden fanns ett tiotal gamla kistor med buffel-horn. Inne i kistorna låg 
många skelettdelar, en del upp till 500 år gamla! 




Om man känner för lite glesbygdsnostalgi med levande landsbygd kan 
man bege sig till Mamasa. Överallt fanns små byar utspridda och oftast var de 
endast förbundna med omvärlden med små stigar. 



Ovanstående bild visar ett traditionellt hus i en lika traditionell by. 
Tydligt kan man se buffel-hornen i mitten som ska ge tur och välstånd etc är 
det tänkt. De traditionella husen kallas för tongkonan.

I själva byn Mamasa, med ca 5000 invånare, sysslade folk mest med 
körsång. Varje morgon vaknade man upp när kören satte igång med sina 
psalm-sånger och när man gick och lade sig gjorde man detta till körsång. Ett problem 
jag hade i Mamasa var att det var så kallt! Efter att ha befunnit mig i 
tropisk värme blev den kalla luften i Mamasa ett hot mot mitt välbefinnande. 
Hur kallt var det då? Tja, cirka 19 plusgrader... Gissa vem som kommer ha
problem att komma tillbaks till Sverige :)

Därefter stack jag till huvudorten i Toraja, Rantepao. Skillnaden var 
främst att folket där fortfarande höll gamla traditioner i liv och 
exempelvis byggs fortfarande traditionella hus där, mest som en statussymbol. 

Medan familjen lever i ett modernt hus, håller man det traditionella huset för 
rituella ändamål som bröllop, begravningar etc. 

När jag var där blev jag inbjuden till ett bröllop och en begravning. 
Det förstnämnda påminde en hel del om de två bröllop jag bevittnade i 
Aceh, Sumatra. 



Brudparet befann sig på en slags scen där de närmast berörda också fanns 
och med några barn i traditionell torajansk klädsel. Mat serverades, 
men för att göra en lång historia kort kan jag säga att om ni funderar på att öppna
en torajansk resturang i Sverige så kommer ni nog inte göra någon succe. 
Det var massa fet fläskmat och annars ganska tråkig mat.




Efter att folk hade ätit klart började de auktionera ut grishuvuden, 
vilket för mig blev lite av en chock. Jag har sett mycket men det var lite väl bisarrt. 
För mellan 5 och femton kronor kunde man bli ägare till ett grishuvud! 





Efter bröllopet var det dags för tuppfäktning. Två tuppar
hetsas mot varandra och efter en stund släpps de lösa och går
till attack mot varandra. Med näbb och en kniv fastbunden vid
ena foten kämpar de. Efter en stund ligger oftast en av
kombatanterna dödligt sårad på marken. Runtomkring finns
hundratals människor, mestadels män men även en del kvinnor.
Vadslagningen pågår för fullt. En man intill mig förlorade
under tiden jag var där, mindre än en timme, ungefär en halv
normal månadslön! 



Begravningen jag gick på var mer spektakulär. Här har man
minst sagt tagit sig friheter med bibelns innehåll! För att den
döda själen ska ta sig vidare till eftervärlden, Puya, måste
ett gäng åtgärder vidtagas. Görs inte detta stannar själen
kvar i nåt mellanstadium och orsakar olycka för de levande. Med
offer och andra ritualer ska gudarna (NB: plural!!!) imponeras
och offergåvorna ska också hjälpa den döde på färlden till
Puya. Färden dit är lång och farofylld och minst en
vattenbuffel måste offras så att den döde har ett
transportmedel. En begravning är vansinnigt dyr. En vattenbuffel
kostar mellan 5-25 000 kronor. På den begravningen jag gick på
slaktades fyra tror jag. Antalet beror på vilken social ställning
liket hade. Om det var en adelsman kan mer än 100 bufflar offras!!!
Efter att personen ifråga har dött bevaras kroppen i det hus
som han/hon dog i tills begravningen äger rum, vilket kan ske
upp till ett år senare. Under tiden ska pengar samlas ihopa, släktingar
från hela Indonesien tillkallas osv. Begravningen äger sen rum
under sommaren, efter att skörden har tagits om hand. 



Efter att tjuren har slaktats styckas den och s.k. papiong förbereds,
vilket är bamburör som fylls med grönsaker, kött och kryddor
och därefter tillagas över svag låga under flera timmar. De två
bilderna ovan visar grisar som tillagas på samma sätt.



Grishåren bränns bort.



Släktingar och vänner till familjen kommer i grupper och tar
med sig gåvor vilka för det mesta består av levande grisar.
Bilden ovan till vänster visar hur en gris transporteras in till
begravningsområdet. Efter ett tag är området fullt av grisar (högerbilden).



   

En stund senare ska kroppen ut på promenad. Med följer en
procession av de närmaste iklädda svarta sorgekläder och ett gäng
vattenbufflar. Lite då och då börjar de som bär på kistan,
med tak, en omvänd dragkamp där de föser kistan mot varandra
under skrik och skratt. För mig verkade det väldigt skumt innan
jag fick det förklarat att det hela var till för att ge energi
åt den döda och således underlätta transporten till Puya.
Hela konstruktionen var väldigt tung och mer än en gång höll
de på att tappa kistan i risfälten. Kontrasten mot en svensk
begravning kunde inte ha varit större! Den begravning jag gick på
tog tre dagar, men allt från 1-7 dagar är vanligt. 

 



När ritualerna är avklarade förs kroppen till en grotta där
den läggs tillsammans med andra redan begravda familjemedlemmar,
antingen i en naturlig grotta eller så hugger man ett hål i en
bergvägg där kistan förs in. Liken begravs alltid i grottor,
aldrig under marken. Barn som dör innan de får tänder begravs
lite i skymundan i gravar inhuggna i stora träd. Bilden tautau2.jpg
visar uthuggna gravar, där fronten döljs av en trävägg. Runt
omkring kan man hitta trädockor, s.k. tautau. Bilden tautau1.jpg
visar sådana i närbild. Om en rik person dör tillverkas ofta
en tautau som är en trädocka i naturlig storlek där man försöker
efterlikna den döde i anletsdrag. 





Jag hann också med ett besök på marknaden. Det mest
intressanta där var gris-sektionen där det fanns mängder av
levande grisar till salu, alla fastbundna till bamburör. Stanken
och oljudet från dessa djur var bedövande! 

 

Jag fortsatte min färd norrut och kom till Poso. Kanske känns
namnet igen. För några månader sen utbröt det oroligheter i
området mellan kristna och muslimer. Själv var jag isolerad på
Pulau Weh när det hände så jag kunde inte följa nyheterna.
Det blev i alla fall en chock när jag kom dit. Nattbussen jag åkte
i stannade utanför stan tills dess solen gått upp innan den åkte
in i staden. Två militära checkpoints utanför stan kollade ID
på alla och inne i staden fanns det gott om militärer. jag
stannade där egentligen bara ett par timmar, tillräckligt för
att byta till en annan buss. På väg västerut såg jag förödelsen.
Det fanns nedbrända hus precis överallt. Tanken på de människor
som drabbades gjorde en lätt deprimerad. De jag talade med sa
att omkring 300 människor dog och cirka 7000 hus brändes ner.
De främsta förövarna denna gång, enligt de jag talade med,.
var "kristna" som förmodligen inte hade läst de 10
budorden på ett bra tag. 

I Sulawesis stora bukt finner man en
kedja av öar, kallade Togian Islands. Här hittar man en aktiv
vulkan, oexploaterade tropiska öar och givetvis intakta
korallrev med tropiska fiskar. Här stannade jag till i ungefär
en vecka och tog det lugnt. Efter att under dagen ha snorklat
bland tropiska fiskar, ätit kvällsmat bestående av grillad
tonfisk för att sen studera den vackra solnedgången på en övergiven
perfekt strand, är det svårt att inte känna sig lyckligt
lottad! 

Mitt visum till Indonesien höll på att ta slut och jag
blev tvungen att lämna landet så jag hoppade på en lastbåt
som gick till Filippinerna. Två nätter senare hade jag kommit
fram. På vägen såg jag en stor haj, samt mängder av flygfisk.
Annars hände inte så mycket, Filippinerna imponerade inte särskilt.
Det kändes som ett tufft socialt klimat, med en otrevlig atmosfär.
Jag har varit i fattiga områden i Asien tidigare, men inte någonstans
har det känts så tufft som i Filippinerna. I städerna fanns
det fullt med slemmiga hallickar som försökte marknadsföra
sina flickor. Utanför alla banker och större affärer fanns det
beväpnade vakter och man blev kroppsvisiterad varje gång man
skulle in i ett affärscentrum eller biograf. Hela landet är väldigt
USA-inspirerat och när TV:n visar basket från USA står landet
stilla. Maten är tråkig och består nästan enbart av snabbmat.
Alla rätter består av kött, även om du beställer stekta grönsaker!
Om du skulle välja ut 10 slumpvis utvalda butiker eller lokaler
i en stad kommer du få 3 pantbanker, 3 internetfik, 1 bageri, en
vanlig affär samt en Rotary klubblokal. Det verkade som om
befolkningen släpade sina tillhörigheter till pantbankerna för
att kunna få pengar till internet. En absurd förklaring men jag
kan inte förklara stadsbilde på ett annat sätt :) Fast det ska
också sägas att befolkningen till övervägande delen var
trevliga, det var lätt att att resa där (de flesta pratar
engelska) samt bagerierna hade vansinnigt goda bröd! 

På båtturen tillbaka till Sulawesi fanns det en fastbunden tupp ungefär
varannan meter. Tuppfäktning är även vanligt i Filippinerna, så
även handel av stridstuppar tydligen. Jag uppskattade antalet
till ca 50 på båten och klockan halv fyra på morgonen satte de
igång med sitt kuckelikuande och höll på fram tills det var
dags för lunch. Efter att ha fått sömnen förstörd bad jag om
att få några tuppar till frukost, men kocken gav mig det
vanliga, dvs ris och grönsaker. Ris till frukost är för övrigt
en styggelse jag inte har för avsikt att fortsätta med när jag
kommer tillbaka till västerlandet. 

När jag kom tillbaks till Sulawesi blev jag inbjuden till ett 
bröllop där. Trots att inga grishuvuden auktionerades ut var det
 en trevlig tillställelse. Mycket tal, musik och god mat. 
Att det sistnämnda var den stora lockelsen framgick när det blev 
dags att äta. Folk formligen sprang till borden och tog för sig. 
Det första som tog slut var efterrätten, det tog under fem minuter! 
Med de två bröllopen i Aceh har jag nu i Indonesien varit med om 
Fyra bröllop och en begravning (!). 

Hemma i Sverige antar jag att julskyltningen är i full gång. 
Här i Manado och i hela Filippinerna är affärerna fulla av 
jultomtar och granar, och käcka julsånger i techno-utförande
plågar en lite överallt. Julskyltningen startade för övrigt i
september här i Manado :) 

Detta var allt från mig för denna gång.

God Jul och Ramadan på er.
Varma hälsningar från ett varmt och regnigt Indonesien.

Tillbaks